Kanske sitter du på en sportbar och dricker öl med dina nya kompisar. Kanske skriker du fortfarande av ilska när Frölunda ligger under, och drar dig i håret när Eriksson missar målet? Kanske sitter du fortfarande och skryter om den där Roskildefestivalen du var på -06 och fick träffa Guns N’ Roses? Kanske sitter du och tittar på mig när jag sitter och gör läxorna? Det hoppas jag i alla fall. Jag saknar dig pappa. Varje dag tänker jag på dig. Du kommer inte hem. Det är orättvist att du skulle lämna världen bara nio år efter jag kom in i den.
Det gör så ont. Bara tanken på dig får mig att brista i gråt. Varför du? Det kommer jag aldrig att förstå. Jag kan fortfarande inte tro att du inte finns bredvid mig när jag öppnar ögonen. Ibland kan jag höra din röst ropa på mig från köket, eller källaren. Jag svarar också. Jag går sönder när jag inser att du inte kan svara mig. Mitt hjärta brister och alla tårar jag lyckats med att hålla inne bara rinner nerför mina kinder.
De säger åt mig att rycka upp mig, ta mig i kragen och göra något. Förstår de inte alls? Jag saknar dig. Jag saknar allting med dig. Ditt blonda hår som alltid verkade okammat och inte var mjukt förrän man kom riktigt nära. Dina ögon som alltid märkte om något var fel, som tröstade mig och såg mig. Världen är en outhärdlig plats utan dig pappa.
Jag såg honom för några dagar sedan, på rättegången. Han som tog dig ifrån oss. Han hade blont hår och dyra jeans. Ung var han också. Bara tjugotre år. Han satt med ögonen i marken när åklagaren läste upp åtalspunkterna. Rattfylleri, vårdslöshet i trafiken, vållande till annans död… Han grät hela tiden men han kunde inte se det han hade förstört i ögonen. Han tittade inte på mig, eller på mamma. Jag ville hata honom men jag kunde inte. Jag skyller inte på honom. Inte alls faktiskt. Jag skyller på spriten och hans kompisar som lät honom sätta sig i sin nya Volvo och köra iväg. Förstöra våra liv. Hans kompisar satt bredvid.
Jag börjar snart i sjätte klass. Det är bara ett halvår kvar nu. Jag klarar det inte utan dig. Du skulle stå där och se på, när jag gick in i skolan med mina nya klasskompisar. Ni skulle ta emot mig efteråt och berömma mig när det gick bra och tjata på mig att göra läxorna. Du skulle se mig sluta grundskolan, hjälpa mig att välja rätt gymnasium, se mig ta studenten, få ett jobb, gifta mig, få barn och själv bli kallad för ”faffa”. Jag skulle ge vad som helst för att höra din röst igen eller se dig skratta. Bara en gång till, så jag vet att du fanns och inte bara var min fantasi som spelade mig ett spratt. Bara så jag visste att du fanns. Jag gråter inombords men utsidan visar ingenting.
Dagarna är mörkare nu. Längre, kallare. På något sätt har all glädje försvunnit ur världen. I alla fall ur min. Det är snart jul. Fjärde julen utan dig. Kommer tomten i år? Mamma svarade:
– Ja, varför skulle han inte göra det? Pappa är ju inte här, och jag vet att han är tomten mamma! Jag låste in mig på toan och grät efter det. Ibland är allt bara svart. Då orkar jag inte längre. Vill helst bara lägga mig ner och följa efter dig in i döden.
Men idag hände något annorlunda. Det var en vanlig skoldag och det ringde ut till rast. Jag gick och satte mig på träbänken bredvid pilträdet på skolgården. Någon kom gående mot mig. Det var Rebecka, klassens sötaste och populäraste tjej.
– Hej! Får jag sätta mig bredvid dig? frågade hon med sin silkeslena och vänliga röst.
– Ja sätt dig här! Om du vill? la jag till.
– Tack! Det är klart att jag vill.
Hon satte sig så nära mig att kände doften av hennes nytvättade hår. Vi började prata om från läxor till familjen och allt det svåra. Men det var annorlunda . Jag glömde bort pappa och kunde snacka i flera minuter utan att jag tänkte på honom. Hon kändes bra att prata ut med. Hon förstod allting jag sa och inget behövde förklaras. Jag satt där hela rasten och glömde bort tiden så helt plötsligt var vi försenade till lektionen. För första gången på två år hade någon tagit steget och vågat fråga hur jag mådde.
Ibland kommer sorgen tillbaka men då tittar jag på min mamma. Då vet jag att du ändå finns, i oss. Du finns inom mig, inom mamma . Du är här. Då mår jag lite bättre, och kan nästan känna värmen från solen. Kan nästan le åt minnena. Nästan.
Du finns alltid
Jag saknar dig
Jag älskar dig
Av Martin S, åk 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar